Bol's
Szenta f. 7/3 -95 död 5/3 -06 e. Bol's
Buster Keaton u. Bol's Wilma
-Men
det var ju bara en hund!
Allt
var så noggrant planerat, jag skulle
skaffa mig en boxer. Jag hade besökt
Barbro och Lasse ett flertal gånger
under mer än ett års tid för att
försäkra mig om att de var seriösa
uppfödare. Jag hade läst allt som fanns
att tillgå om rasen, om hundägande och
träning. Jag var också klar på att jag
ville ha en tik och helst skulle hon vara
mörkt tigrerad.
Det
föddes bara en tik i den kull som jag
skulle få välja ur, så valet blev
aldrig mitt, det gjordes åt mig. Jag
fick min boxerflicka, tillråga på allt
var hon mörkt tigrerad med en vit
strimma i pannan. Två veckor efter att
hon fötts tog jag en liten filt med mig
och åkte för att träffa henne för
första gången. Filten var till för att
vänja Szenta vid hennes blivande husses
doft, och den skulle sedan följa med
henne när hon blivit stor nog att flytta
till sitt nya hem. Två veckor gammal var
hon inte större än ett marsvin, jag
luktade i hennes öra och frågade
viskande om hon ville bli min vovve.
10
år och 11 månader och 9 dagar, eller
3999 dagar senare var vi tvungna att
göra den sista resan, hund och filt, den
här gången till veterinären. 10 år
och 11 månader och 9 dagar av total
tillit, trofasthet, glädje, godhet och
kompromisslös kärlek kanaliseras nu åt
andra hållet och blir i stället till
motsvarande proportion sorg. -Men det var
ju bara en hund! Under sin tid på jorden
var hon hela tiden en glädjespridare som
alltid höll modet uppe på sin husse,
matte och extramatte. Hon botade
människor från hundskräck. Hon
hjälpte sina närmaste genom perioder av
sjukdom och sorg. I stunder när hon
själv inte mådde bra så fanns det
ändå alltid plats för att vifta på
svansen, som för att ge sina närmaste
styrka och hopp. Szenta var rakt igenom
god, och det gör saknaden och sorgen än
större. -Men det var ju bara en hund!
Szentas livsuppgift blev att sprida
glädje och hälsa på alla, och den
uppgiften tog hon sig an på största
allvar. Fråga alla som mötte henne ute
i Fredhällsparken, fråga alla
busschaufförer på linje 62, fråga
”Jola” i Kafféet som alltid
har haft en köttbulle i beredskap när
Szenta strosat förbi, fråga
blomsterhandlaren på Rålambsvägen,
fråga tobakshandlarna som under årens
lopp löst av varandra i Fredhälls
Tobak. -Men det var ju bara en hund! Nej,
det var inte bara en hund. Szenta är och
förblir vad hon alltid har varit, en
ängel, och vi som fick ynnesten att vara
en del av hennes flock mellan den 7:e
mars 1995 och den 5:e mars 2006 skattar
oss mitt i all sorg väldigt, väldigt
lyckliga.
Sven
Björkegren
|
|
